Tyck synd om mig nu.

Jag vill bara göra några saker väldigt klara för er.
1. Det är inte synd om mig. Inte ett jävla skit. Det är inte det jag vill få fram heller.
2. Jag har fortfarande rätt att säga vad jag tycker och tänker, precis som ni har, trots att ni inte tar den chansen.
3. Det är erat val om ni vill godta min ursäkt.
4. Jag tänker inte ge er några fler ursäkter.

Allting handlar inte bara om mig, vilket ni vill få det att framstå som. Det är bara så att jag faktiskt säger till när något är fel. Och jag vet att människor är olika. Det finns inte många själar här i världen som är som någon annan. Jag har accepterat att ni är ni. Och det är inte så svårt att acceptera, för ni är underbara när sånt här inte händer. När sånt här händer, då blir jag lite smått... ja, förbannad. Men nu har det lagt sig, i alla fall hos mig. Sedan att ni kanske inte vill ha med mig att göra mer, det är upp till er. Men om det nu skulle vara som så, så vill jag bara säga, att då kommer jag inte spendera hela sommarlovet åt att sörja, för det är ovärt. Visst, det skulle suga, men jag tänker inte lägga ner hela min själ på att visa att jag har förlorat något. För om man säger såhär, att om jag förlorar er för en sån här sak, då har ni då fan inte varit de jag trodde att ni var. Men det kanske är som så, att vänner visar sitt sanna jag efter en sådan här lång tid. Ni verkar ha skitkul själva, utan mig. Och vet ni vad? Det gör mig ingenting. För jag har kul utan er med. Men det skulle vara kul att kunna ha allt som det brukade vara. Men kan det inte bli så, då får det vara. Jag har gjort det jag har kunnat nu, nu är det upp till er.

Och vissa människor måste lära sig att förstå att vissa människor säger vad de tycker och tänker. Det bara är så. Vissa säger förbannat mycket bakom ryggen på andra. Vissa säger det rakt upp i ansiktet på den personen det handlar om. Jag ska inte säga något, jag har också sagt vissa saker, men ni har fått reda på det. Av mig. Ingen annan. Av mig.
Man kan inte förvänta sig någon förändring om man inte vågar säga något. Så jag förstår inte vad ni har att vara förbannade på, helt ärligt. Jag har inte förstått det ännu.
Men ni behöver inte förklara djupare, för jag lär aldrig inse det.

Som sagt, det är upp till er nu. Det är ni som får bestämma framtiden.
Jag är glad hur det än blir.

För jag är trött på att förstöra för mig själv.

Nu ska jag gå och lägga mig, och invänta morgondagen, då jag ska få mig en vacker liten tandställning, som lär göra fruktansvärt ont!
Förhoppningsvis så följer Jossefin med och är mitt moraliska stöd.
Vi får helt enkelt se vad som händer imorgon. Jag tar dagen som den kommer.
(Men jag kan inte låta bli att hoppas på fint väder!)

Puss, och godnatt!