Jävla skitvecka!

Ah, precis. Förbannade jävla skitvecka. Jag hatar dig, från djupet av mitt hjärta.
INGENTING har gått planenligt denna veckan. Jag vill verkligen bara ifrån Virestad. Jag orkar inte bo här längre. Mamma har verkligen rätt - detta är depressionens näste. PUNKT.

Börjar bli så jävla trött på mig själv. Jag kom förra veckan fram till att jag är som en 13-åring som precis har kommit in i puberteten. (Hoppas att folk som kom in i puberteten senare inte tar illa upp. Ni är bra ändå.) Mitt humör går inte upp och ner längre. Det går ta mig fan bara neråt. Och jag vet inte vad det är som gör det. Provade att ändra mina matvanor och äta på dagen, men inte fan hjälpte det. Blir fortfarande irriterad på alla människor i min närhet. Jag blir gaaaalen. Tycker synd om er. Förlåt.

Kanske skulle isolera mig egentligen, men det går ju inte. Har 500 saker att göra denna veckan. Bland annat att gå till arbetsförmedligen och bli påmind om att jag är arbetslös, har dåliga betyg och aldrig kommer att få ett jobb grundat på dom. Kommer göra mig så jävla glad. Någon som vill glädjeskutta med mig? Inte? Ok.

Snart hämtar pappa mig i alla fall så jag slipper sitta här hemma och bli frustrerad på mig själv. Och då har jag även chansen att träffa min fina Bernie. Världens finaste cocker spaniel.

HEJHOPP!