Du förstår inte. Du förstår inte hur kär jag är. Jag föll för dig direkt. Utan att tveka. Jag föll verkligen pladask för dig. Och jag tänker inte resa mig upp igen. Inte förren du släpper mig ur dina armar. Fast jag tvivlar starkt på att jag kommer kunna resa mig upp med hjälp av egen styrka. Med andra ord - jag skulle inte kunna resa mig upp om du lämnade mig nu. Just nu så känns det totalt omöjligt.
Jag saknar varenda del av dig. Dina läppar. Din närhet. Varenda liten del. Att bara höra dig andas får mig att känna mig trygg.
Mike, du är, och har blivit hela min värld på så fruktansvärt kort tid. Men det känns som att jag har varit din längre än så. Mycket längre.
Lämna mig inte.
Puckie är bara din. BARA din.
6/9-09 <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar