Oh, well. Alla begår väl misstag antar jag, men det där var nog större än något annat. Att ha blivit så lurad och bedragen i så lång tid. Hur kan man ens ha mage att trampa så på en människa, och inte ens skämmas? Jag antar att vissa frågor för alltid kommer vara obesvarade, tyvärr.
Livet vore lite lättare om människan kunde leva utan kärlek, och bara klara sig själv. Men så kul ska vi inte ha det. Det får ju inte vara lätt, nej, fy.
Har i alla fall haft underbara dagar tillsammans med mina fina vänner som alltid ställer upp för mig när det är lite smått jobbigt, även om det inte har varit speciellt många nedgångar. Det förvånar mig faktiskt. Jag har väl växt som människa eller något sånt där vuxet. Man kan ju åtminstone hoppas.
Man kan ju även hoppas att jag någon dag kommer ifrån den här hålan. Och att mina vänner får för sig att följa med mig.
Drömma går ju.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar